Jag har aldrig haft ett 8-17 liv. Innan jag blev frisör var jag teaterarbetare och tiderna i den världen kan du ju tänka dig. Det var ofta sena kvällar och ibland jobbade jag med repetitioner på dagtid, var hemma ett par timmar för att sedan åka till teatern igen.

Oregelbundenheten har alltid passat mig, och att dagarna aldrig ser exakt likadana ut två gånger har jag redan skrivit om.

Men tiderna. Det är ju väldigt märkligt egentligen att jag inte kör igång förrän kl 10 om dagarna. Jag har kommit att vänja mig vid det här förstås, men att jag skulle ha butikstider är ju egentligen ganska opraktiskt. Då kan ju aldrig de som t ex själva jobbar i butik komma till mig.

Därför startade jag upp mina onsdagar. Då har jag öppet från 12-13-tiden (beroende på vad jag känner för) och jobbar fram till kl 21.00.

Detta har kommit att bli ett populärt arbetspass och onsdagskvällarna säljer jag slut flera veckor i förväg. 

Men hur skulle livet gestalta sig om jag slog upp portarna redan kl 8 och kanske stängde kl 17 så att jag faktiskt kom hem lite tidigare och kunde njuta av umgänget med min familj?

Nja. Jag har inte längre några små hungriga barn som måste få mat på bordet innan blodsockret sjunkit ner i de kardborreknäppta gympaskorna. Jag behöver inte längre försöka hjälpa till med läxläsning och bli osams för att fröken visst har sagt att man bara ska kunna förstå engelskaglosorna fast inte behöver kunna veta hur de stavas. Jag behövs helt enkelt inte längre på samma sätt som förut. 

Då jobbar jag nog hellre lite längre. För när skulle jag annars hinna träna? Morgonen är den bästa tiden för just träning. Ibland är jag så trött när klockan ringer vid 06-draget och ögonen går i kors på vägen till gymmet, men efteråt. 

Känslan är oslagbar och jag får energi som räcker hela dagen.

Arbetstider