Häromdagen bokade en ny kund in sig för en klippning på min salong. Jag ser snabbt om det är en ny kund som aldrig varit inskriven i mitt bokningssystem förut eftersom en liten gul stjärna är markerad vid sidan av namnet. Väldigt praktiskt.

När jag har gula-stjärn-kunder är jag förstås extra spänd på vem som kommer och framför allt hur kunden fick höra om min existens. Jag har som regel att aldrig marknadsföra mig och känner att jag inte behöver det. Hittills har mun-mot-mun metoden funkat väldigt bra.  Lagom tillströmning av nya kunder och oftast helt fulla arbetsdagar. Så jag är nöjd.

Häromdagen kom det alltså  en ny kund som ville göra en drastisk förändring. Jag antog förstås den utmaningen med stor glädje, eftersom jobb av den karaktären är något av det roligaste jag vet. Att i samråd med kunden få göra ett stort klipp, en förändring som är radikal.

Men, så tänker jag utifrån kundens perspektiv; hur vågar hon låta mig sätta saxen i hennes hår när vi inte ens har träffats förut? Vad har hon för förväntningar? Är jag den person som kan omvandla hennes önskemål till verklighet? 

Jag inser att ett väldigt stort förtroende och ansvar vilar på mig. Jag gör allt jag kan för att kunden ska bli nöjd, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig ödmjuk inför uppgiften och liksom lite ”utvald”.

Såhär blev det!

   
 

Förtroende